Maria Nystedt

Maria Nystedt

Vem är du Maria, vad är din Story?

Jag är en ambitiös Stenbock, som inte riktigt gått den självklara och förväntade vägen i livet. Jag har finskt pass, svenska som modersmål, är just nu i Spanien. Jag är mamma, yogini, spakonsult, livsnjutare, en drömmare och skribent. Jag har barn, höns, katter, man och en fullspäckad, omodern, analog pappperskalender.

 

Vad gör du just nu i livet?

Just nu lever jag på Mallorca med min familj, vi har två pojkar 6 och 9 år och av naturliga skäl sätter det agendan i stort för mitt liv. Deras dagsform är min dagsform, men utöver min roll som mamma, har jag mitt eget företag där jag bland annat tar mig an spakonsultuppdrag och skriver. I slutet av förra året gav jag ut min första bok och jag arbetar fortfarande med boken på olika sätt. Jag föreläser på bokens tema och skriver en del artiklar och arbetar för att boken ska finnas där den gör som mest nytta. Just nu håller jag också på att avsluta ett större uppdrag jag haft en längre tid inom spabranschen och är förväntansfull på vad livet kommer att föra med sig nu.

 

Hur kom yogan in i ditt liv och vad är yoga för dig?

Redan för nästan 20 år sedan började jag yoga, jag var nyinflyttad i Stockholm och upptäckte Skandinavisk Yoga och Meditationsskola i Vastastan och gick på deras Hatha yoga. Jag var nog den ende i min vänskapskrets som gick på yoga på den tiden. Med tiden provade jag olika varianter så som Ashtanga, Vinyasa och Bikram. 2008 gick jag min yogalärarutbildning i Vinyasa Yoga nere i Syditalien (Apulien) på en magisk plats. Min lilla son Maximilian, som då var 1 år, var med på den månadslånga intensivutbildningen och hängde med sin pappa under de långa dagar som jag studerade.

 

Hur finns yoga med i din vardag?

För mig är yoga både som en livskompass och ett ankare. När det blåser och är rörigt i livet, då grundar yogan mig och får mig att bokstavligen ”hållas på mattan”. Den får mig att stilla oroliga tankar och ge mig en paus i surret. Yogan är också en kompass eller kanske snarare barometer som visar så tydligt hur jag mår. Det är färskvara och ingen dag är lik den andra på mattan. Det som hände igår på mattan kanske inte alls fungerar idag. Efter en stressig och orolig dag märks det ofta på min balans och på andningen. Yogan har absolut fått mig att bli mer närvarande här och nu och ta vara på stunden just nu.

 

Utövar du aktivt fysisk yoga?

Idag utövar jag fysisk yoga regelbundet, jag går både på klasser för inspiration och för att det är en annan känsla att yoga tillsammans med andra. Jag gör även kortare yogasessions hemma.

Jag tror att yogan uppövat en känslighet hos mig genom alla år, och den får mig att känna efter och förstå snabbt vad jag mår bra av och inte. Jag följer ingen speciell diet eller sätt att äta men jag känner min kropp väl och lyssnar på den och känner tidigt av signaler om jag gett min kropp mat som den inte mår bra av. Generellt mår jag bra, som de flesta andra, av att utesluta mjölk, mjöl och socker.

 

Vad är din passion?

Att se världen är en av mina passioner. Jag får så mycket energi av att resa och har tack vare mitt jobb fått möjligheten att upptäcka platser som jag kanske inte annars hade valt att åka till på semester. ”Att vara på väg” är verkligen en passion.

 

Ni som familj har valt att leva på Mallorca, när och varför flyttade ni dit?

Det är flera faktorer som avgjort, självklart ligger en längtan efter mer sol och värme i grunden, men också min yngste sons hälsa. Han har en sällsynt blodsjukdom som gör honom beroende av blodtransfusioner var tredje vecka. Sjukdomen är så pass sällsynt att det tog två års tid att kunna fastställa en diagnos. Den diagnosen fick vi genom en organisation i Spanien och det bidrog till att vi tog steget och hamnade just här. Genom detta fick vi en bra kontakt med sjukvården i Spanien och det finns en stor erfarenhet i medelhavsländerna kring den här typen av sjukdomar. Överlag så var de första åren med Adrian och hans sjukdom väldigt tuffa och jag tror det lade grunden till att vi så starkt kände att vi inte kan skjuta upp livsdrömmar längre. Ingen vet något om morgondagen och då väcktes någon sorts livskraft till att leva så nära vår egen sanning som möjligt och att förverkliga det vi drömt om länge. Det blev kanske inte precis som vi tänkt oss men det blev så bra ändå.

 

Hur kom du på tanken att skriva en bok?

Under de första åren efter att Adrian fötts famlade vi i total ovisshet och hade i princip klippkort på sjukhuset, så var det väldigt tungt. Jag kände en stor hopplöshet och framförallt maktlöshet, jag kunde inget göra en vänta och vara i händerna på sjukvården. Därför började jag läsa på mycket själv, allt från forskningsrapporter till böcker och bloggar om sjuka barn. Men jag saknade en bok som inspirerade och stöttade och förklarade: Hur lever vi nu? Hur orkar man? Och hur vågar man tro på livet igen och framförallt hur vågar man börja drömma igen? Jag skrev den bok jag själv saknat och där jag ville kombinera mina egna erfarenheter och min berättelse med andra familjers erfarenheter, för igenkänning är så viktigt i den här situationen. Men sedan ville jag även få in konkret hjälp och råd, och därför har jag intervjuat många läkare, syskonstödjare, psykologer och kuratorer som ger sitt perspektiv på livet med ett långtidssjukt barn.

 

Hur gick skrivprocessen till för dig?

Jag hade lyckan i att träffa en annan mamma, Jenny i liknande situation och vi har haft många och långa samtal om livet med ett allvarligt sjukt barn. Ur våra diskussioner så kom startskottet till boken. Jag hade börjat med att skriva ner vår historia, men ganska snabbt ändrades det för jag kände hur mycket jag ville ha med i boken och ge till andra familjer, och jag har inte svaren på allt och alla är så olika så jag ville ha med flera och olika perspektiv och sätt att se på saker. Jag började arbeta med en synopsis där jag, med input av Jenny betade in alla ämnen och teman kapitel för kapitel. Jag funderade mycket på vilka teman och vilka frågeställningar som var viktiga och så blev det en struktur för boken. Varje kapitel berättar om något självupplevt och egna erfarenheter och sedan en mer objektiv reflektion som baseras på alla intervjuer med sjukvårdspersonal. Så boken har under skrivprocessens gång hittat sin form och blev verkligen en hybrid mellan biografi och faktabok. Jag skrev parallellt som jag gjorde intervjuer och jag skrev inte i kronologisk ordning utan jobbade klart ett team och kapitel i taget. Hela skrivprocessen tog 1,5 år men då var det sista halvåret där jag skrev intensivt och arbetade med redaktören. Jag älskar att skriva men det var en tuff process, tuffare än jag förväntat mig och jag kände mig ganska tom och matt periodvis, framförallt då jag skrev på min egen historia. Det känns i hela kropp och själ när du går in i alla minnen igen….

För mig var det också viktigt att skapa en bok som känns hoppfull, färgglad och fin. Trots ett svårt ämne ville jag förmedla inspiration och när jag visat ett bild-kollage på känslan som jag ville boken skulle förmedla (det fanns en clown på en av bilderna) så sa min redaktör på förlaget, men ska inte clowner gestalta känslorna i boken? Det ledde till att jag frågade om sjukhusclownerna i Stockholm (Glädjeverkstan) kunde tänka sig att medverka. Deras tolkning av vad boken säger i text blev en fullträff. Jag älskar bilderna och jag hoppas läsarna tycker boken känns så fin och genuin att man känner att man verkligen kan ge bort den till ngn som har det tufft i livet.

 

Hur ser din Story ut framöver?

Jag älskar kontrasterna jag har i livet. Jag bor ute på landet i en liten by utanför Palma, jag jobbar hemifrån och älskar att efter ett jobb-skypemöte med något spaprojekt i annat land, kunna ta en paus och gå ut i min hönsgård och hälsa på damerna och plocka deras dagsfärska leverans av ägg. Jag upptäcker fortfarande Mallorcas olika årstider och förvånas över att det alltid är något som blommar eller bär frukt i trädgården. I min värld framöver lever vi nära naturen, men jag har staden och flygplatsen runt hörnet, när jag behöver få lite kosmopolitiska vibbar. Min story är att kombinera det introverta med det extroverta, det lugna och stilla med galenskaperna och farten. Jag behöver yin och yang. Jag kommer fortsätta skriva och jag kommer fortsätta att på olika sätt finnas för andra familjer som har långtidssjuka barn.

Jag kommer fortsätta att känna lite extra tacksamhet för varje ”vanlig” dag som livet ger mig. I mitt liv får jag ju regelbundet påminnelser om livets skörhet, då vi var tredje vecka sitter på sjukhuset och tacksamt ser hur Adrian återigen fylls med energi av en medmänniska som gjort en livsviktig insats:

Gett blod och gett liv till en annan människa!

 

Marias bok går att beställa HÄR

 

Foton: Daniel Homar Löfstedt